angelicawahlin
angelchanelle
Psykisk ohälsa har inget ansikte


I september samma år som jag tog studenten började jag jobba på ett gruppboende för psykiskt funktionshindrade. Sedan dess har jag jobbat mest inom SoL (socialpsykiatrin), men hann även hoppa in lite på våningen med LSS när dom hade kort om personal. För ett par veckor sen fick jag ett nytt jobb och jobbar nu endast inom LSS. I snart tre år har jag alltså jobbat som boendeassistent, vårdare, behandlingsassistent - titlarna är många även om jag aldrig utbildat mig. 

Jag antar att det är därför så många nyfikna bekanta och vänner har ställt mig den underliga frågan; "hur ser psykisk ohälsa ut?". Först förstod jag inte frågan, men ju fler gånger den ställdes började det gå upp för mig att frågan, hur oskyldigt den än framställdes, handlade till mestadels om fördomar. Människorna som frågade ville nästan alltid veta hur man såg att en människa hade ett psykiskt funktionshinder, för än idag tror många att man ska kunna se det direkt när man träffar personen och kopplar sorgligt nog fortfarande ihop psykisk ohälsa med galenskap. Jag vet inte hur många gånger jag fått en medlidande blick och ett långt ojande om hur jobbigt det måste vara för mig att jobba med sådant och hur rädd jag måste vara som jobbar med så farliga människor, för någon med psykisk ohälsa måste ju vara både våldsam och opålitlig. 

Det där har gjort mig så ledsen. Det gör mig fortfarande ledsen. Att alla dessa hemska fördomar lever kvar. Och så ofta jag bara orkar försöker jag ta diskussionen. 

Psykisk ohälsa har inget ansikte. Ett psykiskt funktionshinder betyder inte att någon är galen eller farlig. Ett psykiskt funktionshinder är precis vad det heter; ett funktionshinder. Inte något som gör en person till mindre människa än någon annan. 

Människorna jag har jobbat med genom åren - sammanlagt runt 45 olika individer - är bland dom härligaste jag någonsin träffat. Dom har ett sätt att se på livet som människorna som ställt den dumma (ovanstående frågan) oftast inte har. Även om jag sett så hemskt mycket dåligt mående har jag också fått se hur dom omfamnar glädjen när den kommer, och oftast, lever livet så bra dom kan med dom möjligheter dom har. 

Människorna som frågar om den psykiska ohälsans ansikte tror mig oftast inte när jag påpekar att även jag är del av det där ansiktet dom tror ska finnas. Dom menar att "men Angelica, du funkar ju i samhället. Du jobbar och pluggar, det kan man inte om man är psykiskt sjuk". Inte vet dom om att jag stundtals lider av ångest och dippar som ibland blir till en depression. Inte vet dom att första gången jag träffade en kurator - vid elva-tolvårsåldern - blev jag remitterad till BUP som akutfall. 

Men det handlar egentligen inte om mig, utan om alla där ute som lever med någon typ av psykiskt funktionshinder. Vi är inte ett och samma ansikte. Vi är individer, människor. Människor av kött och blod, med tankar och känslor och olika talanger, färdigheter, styrkor och rädslor. Precis som vilken annan som helst. Oavsett om man klarar sig själv eller behöver stöd i vardagen på något vis. Att lida av något psykiskt gör inte att vi automatiskt blir ett och samma gemensamma ansikte. Vi har ansikten med våra egna drag. Psykisk ohälsa har inget ansikte. 

Jag älskar min kropp
 
Jag älskar min kropp. Jag tycker den är vacker att se på. Det känns idag konstigt att se tillbaka & tänka att jag en gång inte alls trivdes i den. Jag har aldrig haft särskilt många extrakilon, eller varit väldigt smal. Men jag fick bröst tidigt & dom blev stora, likaså rumpan & låren. Jag minns att jag skämdes & önskade mig mindre av allt. Nu är jag nöjd med den som den är, för nånstans insåg jag att alla kroppar är vackra att se på. Oavsett om man har extrakilon, kurvor, är smal, är platt - eller vad det nu kan vara.
 
Dock är det inte bara därför jag älskar min kropp. Jag älskar den för att den har fått stå ut med så mycket & ändå bär den runt mig & fungerar. Jag har mått dåligt fram & tillbaka under en längre period - det började nog i elva årsåldern ungefär. Tonåren var värst. Mina armar har fått stå ut med rakblad mot huden (dock inte tillräckligt djupt för att skapa synliga ärr, dom syns bara som små nyansförändringar i huden om man vet exakt var man ska titta). Den har stått ut med tröstätande & den har stått ut med svält. Jag har aldrig spytt för att jag vill eller för att jag tycker att jag är tjock, trots att jag hade svårt att acceptera min kropp. Men när jag mår väldigt dåligt går det psykiska över till även fysiskt & jag spyr. Det händer inte lika ofta längre, men ibland. 
 
Ett tag hade jag svårt att äta framför folk. Jag kom in i puberteten innan dom flesta andra, växte & tränade boxning. Jag åt mer än de andra tjejerna. Alltid. & ibland fick jag kommentarer om det. Så jag började skämmas & äta för lite eller äta i smyg. Än idag kan jag ha svårt att äta med eller framför nya människor. Jag kommer på mig själv med att äta mindre portioner trots att jag är hungrig. Jag skäms inte för att jag älskar mat & äter den, men ändå kan det vara svårt ibland. Det är något jag jobbar med, hela tiden & det blir bättre. Lättare att äta framför nya bekantskaper. Efter ett par gånger kan jag äta som vanligt, även om det är en "ny" människa. 
 
Trots allt det där funkar min kropp. Den lever, hjälper mig att andas, pumpar runt mitt blod & bär runt mig. Därför älskar jag min kropp. För hur fint & viktigt det än är att tycka om sin kropp utseendemässigt, så är det viktigt att komma ihåg alla dess andra funktioner. Funktionerna som gör att vi lever. Det är egentligen det som gör kroppen så fantastisk som den är.
Att ta tag i saker
 
Att ta tag i vissa saker, det tycker jag kan vara så himla svårt. Särskilt när det gäller min fysiska eller psykiska hälsa. Det känns aldrig som om jag har tid för exempelvis läkarbesök eller råd för läkare & eventuella mediciner så jag viftar gärna bort det & säger att "det går över snart". Jag har sedan jag varit i tidiga tonåren haft problem med min sömn. Den är nästan aldrig bra eller helt som den ska, men det finns bättre perioder. Jag lider liksom inte alltid av insomnia. Men när jag gör det, när insomnian kommer tappar jag också hela mitt dygn. Inte så att jag vänder på det, utan jag har inget dygn. Alls. & jag somnar oftast inte förrän kroppen & huvudet är helt utmattat. Då får jag sova i kanske en eller två timmar innan jag vaknar igen, lika trött som innan men ändå oförmögen att somna om.
 
Nu har min insomnia stannat på besök längre än vanligt. Ett flertal människor i min närhet har sagt åt mig att en gång för alla söka hjälp. För sömn är ju så viktigt för att man ska må bra på alla andra plan. Jag har som vanligt viftat bort det, det går ju över eftersom det kommer i perioder. Men så en dag för ett par veckor sen ringde jag mamma & började gråta i telefon för att jag inte orkade mer, jag orkade inte gå utan sömn längre. Jag är så otroligt trött hela tiden & när jag väl somnar så somnar jag i stort sett på fläcken. Jag har tappat aptit &/eller glömmer ibland att äta (& jag som älskar mat?!), ibland går jag som i en egen bubbla för att jag är så trött, jag lyckas liksom inte hänga med i det som sker omkring. Att inte sova & att vara konstant trött har gått ut över människorna i min närhet, eftersom jag inte orkar, men även över plugget. & ungefär då kom väckarklockan. Den här gången behöver jag hjälp.
 
Så älskade, starka mamma har ringt runt till olika läkare, psykologer & psykiatriker åt mig. Jag själv har stått i bakgrunden & inte tagit tag i någonting. Även sina lediga dagar har hon gått upp för att hinna med att ringa under telefontid. Idag fick vi en tid, jag ska dit på tisdag. Jag vet ärligt talat inte vad jag hade gjort utan henne.