Psykisk ohälsa har inget ansikte


I september samma år som jag tog studenten började jag jobba på ett gruppboende för psykiskt funktionshindrade. Sedan dess har jag jobbat mest inom SoL (socialpsykiatrin), men hann även hoppa in lite på våningen med LSS när dom hade kort om personal. För ett par veckor sen fick jag ett nytt jobb och jobbar nu endast inom LSS. I snart tre år har jag alltså jobbat som boendeassistent, vårdare, behandlingsassistent - titlarna är många även om jag aldrig utbildat mig. 

Jag antar att det är därför så många nyfikna bekanta och vänner har ställt mig den underliga frågan; "hur ser psykisk ohälsa ut?". Först förstod jag inte frågan, men ju fler gånger den ställdes började det gå upp för mig att frågan, hur oskyldigt den än framställdes, handlade till mestadels om fördomar. Människorna som frågade ville nästan alltid veta hur man såg att en människa hade ett psykiskt funktionshinder, för än idag tror många att man ska kunna se det direkt när man träffar personen och kopplar sorgligt nog fortfarande ihop psykisk ohälsa med galenskap. Jag vet inte hur många gånger jag fått en medlidande blick och ett långt ojande om hur jobbigt det måste vara för mig att jobba med sådant och hur rädd jag måste vara som jobbar med så farliga människor, för någon med psykisk ohälsa måste ju vara både våldsam och opålitlig. 

Det där har gjort mig så ledsen. Det gör mig fortfarande ledsen. Att alla dessa hemska fördomar lever kvar. Och så ofta jag bara orkar försöker jag ta diskussionen. 

Psykisk ohälsa har inget ansikte. Ett psykiskt funktionshinder betyder inte att någon är galen eller farlig. Ett psykiskt funktionshinder är precis vad det heter; ett funktionshinder. Inte något som gör en person till mindre människa än någon annan. 

Människorna jag har jobbat med genom åren - sammanlagt runt 45 olika individer - är bland dom härligaste jag någonsin träffat. Dom har ett sätt att se på livet som människorna som ställt den dumma (ovanstående frågan) oftast inte har. Även om jag sett så hemskt mycket dåligt mående har jag också fått se hur dom omfamnar glädjen när den kommer, och oftast, lever livet så bra dom kan med dom möjligheter dom har. 

Människorna som frågar om den psykiska ohälsans ansikte tror mig oftast inte när jag påpekar att även jag är del av det där ansiktet dom tror ska finnas. Dom menar att "men Angelica, du funkar ju i samhället. Du jobbar och pluggar, det kan man inte om man är psykiskt sjuk". Inte vet dom om att jag stundtals lider av ångest och dippar som ibland blir till en depression. Inte vet dom att första gången jag träffade en kurator - vid elva-tolvårsåldern - blev jag remitterad till BUP som akutfall. 

Men det handlar egentligen inte om mig, utan om alla där ute som lever med någon typ av psykiskt funktionshinder. Vi är inte ett och samma ansikte. Vi är individer, människor. Människor av kött och blod, med tankar och känslor och olika talanger, färdigheter, styrkor och rädslor. Precis som vilken annan som helst. Oavsett om man klarar sig själv eller behöver stöd i vardagen på något vis. Att lida av något psykiskt gör inte att vi automatiskt blir ett och samma gemensamma ansikte. Vi har ansikten med våra egna drag. Psykisk ohälsa har inget ansikte. 


Jag älskar min kropp

 
Jag älskar min kropp. Jag tycker den är vacker att se på. Det känns idag konstigt att se tillbaka & tänka att jag en gång inte alls trivdes i den. Jag har aldrig haft särskilt många extrakilon, eller varit väldigt smal. Men jag fick bröst tidigt & dom blev stora, likaså rumpan & låren. Jag minns att jag skämdes & önskade mig mindre av allt. Nu är jag nöjd med den som den är, för nånstans insåg jag att alla kroppar är vackra att se på. Oavsett om man har extrakilon, kurvor, är smal, är platt - eller vad det nu kan vara.
 
Dock är det inte bara därför jag älskar min kropp. Jag älskar den för att den har fått stå ut med så mycket & ändå bär den runt mig & fungerar. Jag har mått dåligt fram & tillbaka under en längre period - det började nog i elva årsåldern ungefär. Tonåren var värst. Mina armar har fått stå ut med rakblad mot huden (dock inte tillräckligt djupt för att skapa synliga ärr, dom syns bara som små nyansförändringar i huden om man vet exakt var man ska titta). Den har stått ut med tröstätande & den har stått ut med svält. Jag har aldrig spytt för att jag vill eller för att jag tycker att jag är tjock, trots att jag hade svårt att acceptera min kropp. Men när jag mår väldigt dåligt går det psykiska över till även fysiskt & jag spyr. Det händer inte lika ofta längre, men ibland. 
 
Ett tag hade jag svårt att äta framför folk. Jag kom in i puberteten innan dom flesta andra, växte & tränade boxning. Jag åt mer än de andra tjejerna. Alltid. & ibland fick jag kommentarer om det. Så jag började skämmas & äta för lite eller äta i smyg. Än idag kan jag ha svårt att äta med eller framför nya människor. Jag kommer på mig själv med att äta mindre portioner trots att jag är hungrig. Jag skäms inte för att jag älskar mat & äter den, men ändå kan det vara svårt ibland. Det är något jag jobbar med, hela tiden & det blir bättre. Lättare att äta framför nya bekantskaper. Efter ett par gånger kan jag äta som vanligt, även om det är en "ny" människa. 
 
Trots allt det där funkar min kropp. Den lever, hjälper mig att andas, pumpar runt mitt blod & bär runt mig. Därför älskar jag min kropp. För hur fint & viktigt det än är att tycka om sin kropp utseendemässigt, så är det viktigt att komma ihåg alla dess andra funktioner. Funktionerna som gör att vi lever. Det är egentligen det som gör kroppen så fantastisk som den är.

Att ta tag i saker

 
Att ta tag i vissa saker, det tycker jag kan vara så himla svårt. Särskilt när det gäller min fysiska eller psykiska hälsa. Det känns aldrig som om jag har tid för exempelvis läkarbesök eller råd för läkare & eventuella mediciner så jag viftar gärna bort det & säger att "det går över snart". Jag har sedan jag varit i tidiga tonåren haft problem med min sömn. Den är nästan aldrig bra eller helt som den ska, men det finns bättre perioder. Jag lider liksom inte alltid av insomnia. Men när jag gör det, när insomnian kommer tappar jag också hela mitt dygn. Inte så att jag vänder på det, utan jag har inget dygn. Alls. & jag somnar oftast inte förrän kroppen & huvudet är helt utmattat. Då får jag sova i kanske en eller två timmar innan jag vaknar igen, lika trött som innan men ändå oförmögen att somna om.
 
Nu har min insomnia stannat på besök längre än vanligt. Ett flertal människor i min närhet har sagt åt mig att en gång för alla söka hjälp. För sömn är ju så viktigt för att man ska må bra på alla andra plan. Jag har som vanligt viftat bort det, det går ju över eftersom det kommer i perioder. Men så en dag för ett par veckor sen ringde jag mamma & började gråta i telefon för att jag inte orkade mer, jag orkade inte gå utan sömn längre. Jag är så otroligt trött hela tiden & när jag väl somnar så somnar jag i stort sett på fläcken. Jag har tappat aptit &/eller glömmer ibland att äta (& jag som älskar mat?!), ibland går jag som i en egen bubbla för att jag är så trött, jag lyckas liksom inte hänga med i det som sker omkring. Att inte sova & att vara konstant trött har gått ut över människorna i min närhet, eftersom jag inte orkar, men även över plugget. & ungefär då kom väckarklockan. Den här gången behöver jag hjälp.
 
Så älskade, starka mamma har ringt runt till olika läkare, psykologer & psykiatriker åt mig. Jag själv har stått i bakgrunden & inte tagit tag i någonting. Även sina lediga dagar har hon gått upp för att hinna med att ringa under telefontid. Idag fick vi en tid, jag ska dit på tisdag. Jag vet ärligt talat inte vad jag hade gjort utan henne.

Hejdå 2016

 
 
Hejdå 2016. Tack för allt du gett mig; för de många skratten & de strilande tårarna. För vännerna som gick & vännerna som kom. På många sätt har du varit hemsk. Med dig kom min ångest tillbaka. Inte den vanliga som då & då kommer på besök - som kanske alltid kommer göra det - utan den där ångesten som lamslår hela mig & ibland nästan gör mig oförmögen att komma upp ur sängen, den där ångesten som inte har hälsat på på flera år. Fast jag tänker att det gör mig starkare i långa loppet. Nu vet jag att jag klarar det, att jag överlever. 
 
Du var mitt första singelår på länge. På den fronten hade jag kul. Jag har dejtat & jag har blivit kär för första gången. Även om det sedan inte höll så var det vackert, jag bär med mig minnet av den känslan med glädje. Nu vet jag hur det känns. 
 
Sommaren kom, kanske den bästa på länge. Ångesten lugnade ner sig, jag träffade min första kärlek & jag jobbade inte lika mycket som förra året, så jag hade tid att njuta. Jag var mestadels glad även om jag var så otroligt trött. Vänskap som runnit ut i sanden återupptogs igen. Kvällarna med vänner var långa & roliga, ibland var jag inte hemma förrän på tidiga morgonen igen. 
 
I år kom jag in på universitetet. Det var jag glad över, men det är också under den här perioden som ångesten varit som värst. Jag upptäckte studentlivet & dess uteliv med buller & bång. Jag träffade oändligt många nya människor varav några jag kommit att hålla kär. Jag har förvånats över hur lätta vissa delar av terminen varit & jag har undrat vad i hela friden jag gett mig in på.
 
Jag har haft oändliga & många nätter när John Blund glömt mig helt. Det var längesen jag var såhär trött. Tankar & känslor har virvlat i min hjärna genom de långa nätterna - ibland har det nästan känts som att jag ska explodera, som om det inte funnits tillräckligt med plats åt allting.
 
Trots det, 2016, har du lärt mig så mycket. Faktum är att du kan vara det mest lärorika året jag haft, hittills. Jag har lärt känna mig själv på ett helt annat sätt, på djupet. Jag har fått förståelse för mig själv & insett att jag ibland måste tänka på mig själv först, att jag måste få må bra. Det är okej att inte alltid åsidosätta sig själv till förmån för andra. Det är okej att må dåligt. Det är okej att vara ensam. Det är okej att inte orka. All ångest till trots har jag nog blivit tryggare i mig själv, kanske har jag blivit starkare. Jag har mer & mer lärt mig stå på mina egna ben & jag har lärt mig att be om hjälp att ta mig upp igen när jag faller. För faller, det gör man. Det är nog oundvikligt. 
 
Hejdå 2016. Tack för allt du gett mig; för de många skratten & de strilande tårarna. För vännerna som gick & vännerna som kom. På många sätt har du varit hemsk, men egentligen har du nog varit ganska vacker också. 

Love will remember

 
Jag är en såndär som tror att man kan få uppleva kärlek flera gånger i livet, att bara för att man älskat & förlorat så betyder det inte att man aldrig kommer hitta någon annan att uppleva den där fina känslan med igen. Däremot tror jag att ens första kärlek alltid kommer vara speciell. Kanske inte på så vis att man alltid kommer vara kär i personen, för tid läker sår & till slut kommer man över personer man har förlorat, men jag tror liksom att den allltid kommer uppta en liten extra del av ens minne jämfört med andra, senare relationer. Jag har sett hur människor ser tillbaka med varmt vemod på sina första kärlekar när de berättar om dem, trots att det kanske inte är just den personen de till slut stadgade sig med. 
 
Jag visste nog inte vad det ville säga att vara kär "på riktigt" förrän i somras, när jag träffade min allra första kärlek av en slump ute på en liten krog-/pubrunda med en tjejkompis & hennes väninna. Jesper var jag tillsammans med i över fyra år, men i efterhand insåg jag att jag blandade ihop en väldigt djup vänskap med att vara kär. Ett tag senare träffade jag "J" (ni som hängt här länge kanske kommer ihåg honom) & även där fick jag ett tag för mig att jag var kär, men när jag väl rett ut alla känslor efter uppbrottet & tog tag i min rädsla för att vara ensam insåg jag att det var idén om honom & kärleken som spökade, det var inte han i sig som var föremålet för mina känslor, utan snarare rädslan för att vara ensam & längtan efter det där genuina.
 
Så i juni dök han upp, killen som kom att kallas för "min dejt" här i bloggen. Han som utmanade mig på i stort sett alla plan, trots att vi egentligen bara började som en rolig sommarflirt. Han som alltid gjorde tid för mig. Han som ställde frågor, brydde sig & var nyfiken på mig. Han som till slut fick mitt hjärta att slå extra hårt. Han som gjorde de där månaderna vi sågs till några av de bästa jag varit med om. 
 
Vi fick bara cirka tre månader tillsammans trots att vi börjat utveckla relationen till något seriöst, då han i slutet av augusti flyttade till Lund för plugg i ett halvår & jag kände att jag inte ville ha/klarade av ett distansförhållande till. Det gjorde fruktansvärt ont & jag skulle ljuga om jag sa att jag inte fortfarande saknar honom ibland, men jag vet att jag kommer över honom förr eller senare. Jag tror inte heller att han kommer vara min enda kärlek & jag är alls inte ledsen att jag träffade honom. Det vi hade var fint, han gjorde mig lycklig & jag hoppas att jag gjorde detsamma för honom. Jag tror att kärlek i grund & botten är vackert, jag vet att jag någon gång vill uppleva det igen.

I really don't miss you at all

 

Ligger vaken och tänker. Jag är inne i en såndär period igen, när hjärnan går på högvarv konstant trots sömnbrist. En såndär period när John Blund hoppar över mig och lämnar mig åt mina tankar. Det gör ingenting; jag har lärt mig att acceptera att jag ibland fungerar så och att det kommer perioder när varken hjärna eller känslor riktigt vill slappna av. Ibland vet jag vad som triggar igång det, ibland inte. Jag har också lärt mig att inte stressa upp mig under de här stunderna, över att jag inte kan sova, för de går över om jag bara håller ut lite. 

 

Jag tänker på framtiden. Jag har velat gå den här utbildningen så länge och missförstå mig rätt - jag trivs -, men det känns som om jag hamnat i ett nytt ekorrhjul. På många sätt vet jag vad jag vill ha ut av framtiden, på andra plan är jag totalt vilse. Jag vill ha familj så småningom. Jag vill ta min utbildning. Jag vill ha ett jobb som jag trivs med. Och jag vill vara så lycklig jag bara kan, jag vill vara positiv. Framförallt vill jag vara min egen lyckas smed och inte vara beroende av någon annan för att må bra. Det senaste året har jag lärt mig det - att stå på egna ben. 


Sådana här nätter är jobbiga och ibland vill jag bara skrika av frustration när tankar och känslor går ihop och blir ett enda garnnystan, men det är ändå annorlunda nu. Jag har lärt mig hur jag hanterar det mörker som ibland fortfarande hälsar på. Jag har lärt mig att rida ut stormen. Kanske för att jag numera är säker på att efter regn kommer solsken.

Efter regn kommer solsken. Det är viktigt att veta det.


Att hitta lyckan i sig själv

 
Jag är lycklig, lyckligare än på flera år. Jag vet ärligt talat inte varför. Jag bara går omkring i ett lyckorus. De senaste åren har varit så himla kämpiga, men oj, vad man uppskattar ljuset när man levt i mörker så länge! Jag försöker ta vara på varenda liten sekund.
 
Jag har börjat vänja mig vid att vara singel & att även uppskatta det. På sätt & vis är det skönt att vara ensam, att inte behöva ta hänsyn till någon annan utan istället lägga sin energi till att bara tillfredställa sina egna behov & sin egna vilja. Utan dåligt samvete. Att kunna göra vad man vill, när man vill & med vem man vill. Att kunna ta många & långa utekvällar med tjejerna. Nu vågar jag vara självisk. 
 
Jag tar hand mer om mig själv nu också, ser till att jag mår bra först & främst - både fysiskt & psykiskt. Jag är snyggare, starkare & mer självständig än någonsin. Även det något jag uppskattar något otroligt; att ha hittat styrkan & lyckan i mig själv. Det tror jag är både bland det svåraste & vackraste man kan göra här i livet. Att hitta sig själv. Att våga lita på sig själv. Att våga vara ensam. 
 
Jag tror att jag gav mig in i dejtandet för snabbt efter Jesper. Jag ville nog inte vara ensam trots att jag inte var redo. Som tack fick jag tillbaka ett krossat hjärta för första gången & det gjorde så otroligt ont i en period, men jag älskade någon på riktigt för första gången. Sådär passionerat, men samtidigt flyktigt som alla smöriga kärleksdikter beskriver. Det är jag ändå glad för - för nu vet jag hur det känns. 
 
Ibland tillåter jag mig själv att sväva bort i drömmar. Det är också fint. Hjärnan går fortfarande på högvarv, ibland är nätterna fortfarande både sömnlösa & oändliga, men jag är okej med det. Det är en del av mig & jag tror faktiskt inte att jag vill vara utan det egentligen. Vissa saker kan jag ändra på, andra inte. Det börjar jag lära mig att acceptera.
 
Ibland är livet hårt, men det är nog rätt vackert också.
 
 

Det är mycket som jag känner att jag inte vet längre

 
Ännu en sömnlös natt. Jag ligger ensam vaken med mina tankar, som så ofta nuförtiden. Katten ligger vid fötterna & snarkar. Han håller sig nära mig hela tiden & jag älskar honom lite extra för det. Tänk att djur kan känna av sinnesstämningar så väl.
 
Ute regnar det. Jag hör hur det smattrar rytmiskt mot rutan i mörkret. Vanligtvis gillar jag inte regn, men nu gör det mig inget. Sömnlösa nätter som denna gillar jag det. Regnet. Det ger mig en känsla av ro. Jag vet inte varför. Det är mycket som jag känner att jag inte vet längre.
 
Jag tror att jag var lycklig ett tag idag. Eller iallafall glad. Jobbet ger mig en känsla av att jag gör något viktigt, jag inbillar mig att jag kanske gör någon skillnad någon gång för någon av de människorna jag träffar nästan varje dag. Jag jobbade med en kollega som sakta men säkert blivit en vän, någon jag kan anförtro mig åt & som anförtror sig åt mig, någon som blir glad när jag ropar mitt överdrivet peppiga "hej" när jag kommer in genom dörren. Jag gillar henne & jag gillar att jobba med henne. Dagarna blir roligare då.
 
Jag letar konstant efter ljusstrimmorna i livet för att inte drunkna. Jag hittar dom i människor, i mina böcker, i min familj. Jag hittar dom i regnet om nätterna, i fjärilen som virvlar förbi mig på balkongen, ibland hittar jag det i min egen envishet. Jag hittar ljusglimtarna, ändå känns det inte som att det är nog. Jag känner inte. Jag känner ingenting.. Därför tror jag att jag var glad. Mest för att jag borde vara det.
 
Fast precis just nu borde jag nog mest vara ledsen. Jag bad dig om sanningen & jag fick den. En sanning som borde ha gjort ont. Det skulle den ha gjort för några veckor sen. Trots det sitter jag här, läser vad du skrivit & får mest en känsla av "jaha". Jag känner väldigt ofta ett likgiltigt "jaha" nuförtiden, så att säga att jag inte känner någonting är kanske att ljuga.
 
Jag vill vara ledsen, jag vill vara arg. Jag vill vara någonting. Jag vill inte vara likgiltig & bortdomnad. Jag vill inte. Jag vill hata dig för att du förstörde mig. Det är enklare så, men jag kan inte. Hur gärna jag än vill. För sanningen är att du fick mig att känna så mycket som jag aldrig tidigare hade känt. För det är inte ditt fel & jag är inte förstörd. Jag är kanske lite skamfilad & jag tror att jag är lite trasig, men det var inte du som hade sönder mig. Sanningen är att jag tror att du pusslade ihop mig. Jag kanske borde tacka dig. Jag vet inte. Det är mycket som jag känner att jag inte vet längre.

Och även om du krossade mitt hjärta hoppas jag att du mår bra

angelchanelle @ tumblr

That perfect ending


Memory lane

 
Oh, dear lord in heaven! Kollade igenom massa gamla mappar på min facebook & tog en tripp down memory lane såhär en trött torsdagskväll. Kära hjärtanes, så man har sett ut .. Dessa bilder väcker så himla många minnen, även om det i princip bara är en av personerna på bilderna (Natalia) som faktiskt fortfarande finns i mitt liv. Tråkigt,men sånt är livet! Orkade inte sortera bilderna i rätt ordning eller göra om storlekarna, men de är alla från min grundskoletid.

02.38

 

12 saker ni (kanske) inte visste om mig

 
- Min största skräck här i livet är änder & kor
- Köper en himla massa trosor, jag vet inte varför
- Jag har jobbat sen slutet av trean (på gymnasiet)
- Jag är en riktig bokmal & rätt nördig egentligen
- Jag älskar att diskutera, debattera & argumentera - dessutom gör jag det rätt bra
- Jag har svinlågt EQ & är dessutom HSP av den mer reserverade sorten
 
 
 
- Vad gäller mat är jag otroligt kräsen. Till exempel är jag inte särskilt förtjust i köttbullar, pannkakor & mjölk
- De enda korvsorterna jag äter är Hot Dogs & Icas grillkorv
- När jag var liten ville jag bli en såndär romersk soldat med fjäderplym i hjälmen. Problemet? De existerade senast på antiken
- Jag älskar diplom. Det mest exalterande för mig med studenten var inte flaket utan mössan & pappret
- Egentligen har jag alltid varit mer hundmänniska än kattmänniska. Sen fick jag Pelle
- Jag är otroligt familjekär. Det är ett under att jag inte flyttat tillbaka hem
 

From nightmare to reality

Jag har haft en prima dag & en mindre bra kväll. Jag känner mig trött, less & lite .. uppgiven. Jag vet inte. Tusen tankar snurrar runt i huvudet & känslorna är väl lika röriga dom. Jag kan inte riktigt sätta ord på det & jag får ingen riktig reda på röran. Helst skulle jag väl bara vilja gråta en skvätt så jag får tömma hjärtat på sorg lite, men tårarna vill inte komma. Kanske känner jag mig ensam också mitt i allt. Jag fortsätter att leva på hoppet. Förhoppningsvis får jag någon ordning på mig själv till morgondagen.
 
Nu ska jag göra ett nytt försöka till att sova. Jag är så otroligt trött, men jag kan helt enkelt inte sova. Ska väl iallafall tänka som så, att det är skönt att jag inte är helt ensam iallafall, tack vare den kurrande lilla hårbollen vid min sida. Godnatt.

Jesper 20 år

Foto av Rickard Hidefjäll (brightpicture.se)
 
Idag fyller min älskade Jesper 20 år! Jag hade tänkt bjuda på middag ute, men så bidde det inte - hans pappa hann först så vi ska till honom & fira Jesper när han slutat jobbet. 
 
Det känns på sätt & vis så märkligt att vi nu båda har lämnat tonåren bakom oss. Jag menar, när vi blev tillsammans var vi bara femton år & ingen trodde att det skulle hålla mer än bara några månader. Nu är vi 20 & börjar lära oss hur det är att vara vuxna. Wow.

Min stjärna

 
Jag är så glad över att ha den här lilla ulltussen i mitt liv. Jag har (som jag tidigare skrivit) känt mig ensam i min lägenhet här ute på landet och tyckt att det så är tyst, men lilla Sergio här vill vara med överallt & går som en liten svans efter en så fort man gör någonting. Han "pratar" gärna också, och om man svarar kan han pipa på i all evighet.
 
Han håller mig vaken en del på nätterna & väcker mig gärna i ottan när jag väl har sovmorgon - bara för att själv somna om så fort han väl fått mig att gå upp. Men jag har sällskap; en liten kurrande, snarkande boll vid min sida de timmarna på nätterna han sover, på dagarna ligger han i knäet eller racear runt med sina leksaker. När jag kommer hem efter jobbet eller bara har varit på Ica här nere och handlat kommer han glatt tofflande mot mig på sina luddiga tassar. 
 
Att ha ett djur här, att ha honom, håller mig liksom lite flytande i all trötthet och han ger mig ett alldeles förträffligt sällskap när jag känner mig ensam. Kan inte annat än tacka Lena Lavesson på Loveline's cattey för att ha låtit mig köpa en sådan fantastisk kissemiss, för han är helt underbar. Älskade lilla Sergio. 
 

Inked body

alla bilder är från tumblr
 
Här har ni något vackert att vila ögonen på medan jag är på jobbet. Jag är så sugen på att göra min tredje tatuering, men det får troligtvis vänta till efter sommaren den här gången. På tal om tatueringar har jag aldrig förstått varför folk tycker att det är fult. Jag menar, hade tatueringen varit en skiss på papper hade nog de flesta tyckt att den var fin. Det är som kvinnan som gjorde min första tatuering sa (Ingela på Tattooverk i Norrköping): "vi som är tatuerade väljer att sätta konsten på kroppen, medan andra sätter den på papper". Med det sagt förstår jag att vissa inte vill tatuera sig. Bläcket sitter ju där hela livet, man måste fylla i för att hålla den fräsch (vilket jag borde gjort för längesedan, shame on you, Angelica!) & om man ska lasra bort den får man dels betala ganska mycket, dels får man många gånger fula ärr.
 
Men, nu ska jag sluta babbla osammanhängande & göra iordning mig till jobbet. Tjingeling!

Drömmar

Bild från imorse, då solen trängde igenom gliporna i gardinen
 
Jag sitter & drömmer lite. Om framtiden. Tänker på livet; att det är rätt vackert fastän det ibland gör så ont att leva. Tittar tillbaka i bloggens arkiv, på alla de texter jag skrev när jag mådde som dåligast. Fastän det var några år sedan kan jag fortfarande känna så ibland; att det gör ont i hela mitt väsen. Skillnaden är att det inte orsakas av samma saker & att jag nu vet hur jag ska hantera det där som gör ont. Nu hittar jag alltid tillbaka till lyckan.
 
Och jag tänker att det är okej att må dåligt. Det är okej om man ibland tappar greppet & smärtan tar över. Vad som inte är okej, det är att ge upp. Fortsätt leva. Fortsätt andas. Fortsätt kämpa. Det låter så himla klyschigt att säga att det kommer bli bättre, men det är sant. Livet kommer inte vara mörkt hela tiden. Fortsätt leva. Fortsätt andas. Fortsätt kämpa. Solen kommer snart att bryta sig igenom de grå molnen & ge dig ljus. 

You gotta get up and try, try

Foto & redigering: Rickard Hidefjäll (brightpicture.se)
 
Stundtals är livet väldigt jobbigt just nu, jag är inne i en sådan period. Livet är ofta väldigt bra också, men idag var en ledsen dag, likaså igår. Därför har jag inte bloggat & vet inte om jag gör imorgon heller. Jag hoppas att jag snart är på banan igen med alla känslor, tankar & så uppdateringen av bloggen. Här kommer inte vara helt tomt framöver, men det kommer heller inte uppdateras med flera inlägg per dag. Jag hoppas att ni har förståelse. Kram!

Shit happens

Hallå bloggen! Jag lever i allra högsta grad, men bloggen har ändå fått stå i någon slags oplanerad bloggpaus i lite över en vecka. Saker i mitt privatliv har varit orsaken, saker som tagit mycket energi & tid, & mitt i allt detta även jobb samt en fet förkylning. Varken ork eller lust har funnits för att starta datorn & babbla på här om saker som hänt under dagarna & - som för närvarande -  känns ganska meningslösa. Fast det är väl så ibland när det gäller livet; shit happens.
 
Meeen, nu är jag tillbaka & ska försöka orka att ta mig tid till bloggisen. IRL-livet kommer alltid i första hand för mig, som ni vet, men skulle det vara så att jag skulle försvinna härifrån igen, ska jag försöka säga till. Ikväll tänker jag egentligen inte skriva mer än såhär, men imorgon ska jag försöka knåpa ihop ett inlägg eller två, om jag nu inte blir inringd till jobbet. 
 
Tack för alla besök trots min frånvaro, man blir ju så himla glad när man kikar in & ser att folk har både kommenterat & besökt trots att man inte uppdaterat ett dyft! Puss på er.

Tidigare inlägg