angelicawahlin
angelchanelle
5 månader sen du fällde ut dina vingar & flög dit där du hör hemma

Idag är det exakt 5 månader sen du lämnade mig, sen cancern till slut besegrade dig & Gud bestämde sig för att hämta hem dig igen. 5 månader sen du fällde ut dina dolda vingar & flög upp till himlen, där du hör hemma. För du var verkligen en ängel, även om du hade svårt att klä dina känslor i ord lät du mig alltid förstå hur mycket du älskade mig.

Jag har fortfarande inte riktigt förstått att du försvunnit helt. Att du aldrig kommer tillbaka. Jag är så jävla förvirrad, livet är gråare utan dig. Du vet, jag kommer aldrig riktigt komma över att du gått bort. Det känns alltid lika konstigt att tänka att " jag ska hem till farmor ", inte " hem till farfar & farmor ".

Förresten tror jag du skulle gillat din begravning, förutom att dina söner inte bar din kista. Jag var så känslomässigt avtrubbad under begravningen, så jag kommer själv knappt ihåg hur den var, men alla andra säger att den var otroligt fin. Du fick din älskade keps & hundkopplet med i graven också, det vet jag att du hade tyckt om.

Det är så himla tyst hos farmor nuförtiden. Din gamla fåtölj står där den ska & din jacka hänger prydligt på kroken som vanligt, men du är inte där. Lägenheten är full av lyckliga minnen, men minnena känns bara döda utan dig här. Jag vet ju innerst inne att du aldrig kommer lyfta upp mig i famnen & snurra runt mig igen, jag vet att du inte kommer jaga mig runt, runt, runt eller kittla mig tills jag skriker av skratt. Innerst inne vet jag att jag aldrig kommer få känna dina starka seniga armar runt mina axlar, dina läppar mot min panna eller höra din trygga röst berätta för mig att du tar hand om mig.

Jag fattar inte hur jag ska överleva utan dig. Hur kunde du lämna oss så plötsligt ? Du skulle ju få komma hem från sjukhuset igen, du var ju bra igen. Jag skulle få träffa dig. Men du sa hejdå dagen innan. Jag behöver dig fortfarande.

Jag kommer snart behöva inse den bittra sanningen & acceptera den - att du endast lever kvar i mitt minne & hjärta. Du har lämnat jorden nu & rest vidare till en bättre plats. Jag vet att du är lycklig, nu när din smärta är borta. Jag älskar dig, farfar ♥ & juste, om du har min försvunna vän där uppe med dig, kan du då ta hand om henne som du tagit hand om mig medan du levde ? Vi ses om några år, farfar. Inget kommer nånsin kunna ta dig helt ifrån mig. Inte ens döden. Vila i frid ♥


Vardagsgott
Vardagslyx, eller - som i det här fallet - tröstätande. Jag är trött, febrig, har ont överallt & dessutom lider jag av tillfällig bloggtorka eftersom jag bara varit hemma & segat. Skriver jag mer än såhär kommer ni bara få ett rörigt deppinlägg som ni inte fattar ett piss av & jag tänkte försöka skona er från det ...
Take me to see the angels, 'cause I can't take this anymore.
Ni vet när man upprepade gånger bråkar med någon man älskar, när man till slut inte orkar säga emot utan håller med personen om vad den nu säger, bara för att man inte orkar mer. Till slut trycker man ner alla stormande känslor & försöker dölja hur allt sliter i ens själ & hjärta. Det har hänt mig så många gånger - så många personer har förlorat min tillit genom att trycka ner mig - men jag trodde aldrig att det skulle behöva bli såhär när det gällde dig. Du känner mig ju, du vet vad jag gått igenom, du förstod mig, så varför blev det såhär ? Kanske är du trots allt som andra alla, fast du gömt alla dåliga sidor bakom ett oskyldigt skal. Inte vet jag, men jag kan snart inte ta det här längre.